Oh these feelings
Jag har en sån stark lust att skriva ett riktigt långt blogg inlägg just nu. Inte bara för att jag har så otroligt tråkigt nu när jag är sjuk och inte har ett dugg att göra. Men även för att det känns som att det finns så otroligt mycket att skriva om just nu. Känslorna svämmar snart över. Ska man gråta, le eller bara ignorera allt...
Nåja jag gör ett försök iaf.
Ett tag har gått sedan jag och Fredrik flyttade in här i våran ur mysiga lägenhet i Sveriges bråkigaste (verkat så på sistonde iaf) stad, Borlänge. För varje dag som går vill jag bara stanna här längre, och gruvar mig inför den dagen då vi blir tvugna att flytta härifrån. Förhoppningsvis blir det av egen vilja då, men man vet aldrig var man står om en vecka,en månad eller ett år. Och just nu så känns det som om allt som händer bara gör oss mer oroliga. Fredriks vikariat på SSAB går ut den sista januari och det som tidigare känns som en klarhet har försvunnit långt ner i mörkret. Hoppet har för länge sedan övergivit mig och jag bara väntar på att det ska bli värre. Jag ska börja plugga snart och även om min inkomst blir bättre då så kommer det aldrig att räcka för oss båda. A-kassan som han hade blivit beviljad är nu tillbaka dragen då SKIT regeringen beslutat att man måste ha jobbat i minst 1år för att kunna få den.
Så i vårat liv här i Borlänge ser det inget ljust ut just nu...
Inte nog med det så har jag sedan måndag mått riktigt riktigt dåligt. Halsen har kännts som 1000 rakblad blandat med 1000 rivjärn, tappat rösten totalt och har en feber som inte verkar försvinna.
Som tur var hade jag Fredrik som kunde ringa till vårdcentralen åt (eftersom jag inte kunde prata) mig så jag förhoppningsvis kunde få något lindrande. Men NEJ vårdcentralen vill tydligen att man ska vara nära dödsbädden innan man får komma dit. Fick iaf ett akut nummer till sjukhuset att ringa om det blev värre och på tisdagskvällen hade jag så ont att det inte gick en minut utan att det kom tårar.
Så vid 17.30 fick jag en tid att träffa doktorn. Men förgäves...
Visade sig vara virus/infektion och då får man inget lindrande mer än sånt som man själv kan köpa. "Är bara att vänta tills det försvinner av sig själv".
Så nu är det bara att vänta då...
Det är sånna här gånger man verkligen vill ha mamma och pappa nära sig. Måste vara något som sitter i från det man var liten. Att så fort man mådde dåligt visste man att dom alltid fanns nära en. Men jag ska inte vara ledsen över det. Även om dom inte är här så har jag världens underbaraste sambo/pojkvän/fästman man någonsin skulle kunna ha. Han har ställt upp för mig så otroligt under den här tiden, och skulle en dag gå utan att veta att han fanns där för mig skulle jag bryta ihop totalt. Ingen gör mig så hel som han gör.
Han är värd guld, och såå mycket mer i mina ögon.
Finns inte ord nog att beskriva hur mycket jag älskar han. Även om jag ser att han tvivlar på det ibland så finns det ingen annan än han som skulle kunna få mig att må så bra som jag gör när han är med mig.
Nej nu orkar jag inte skriva mer. Efter bara 8h sömn på 3dyng så känner man att krafterna försvinner fortare än man tror. Får fortsätta mitt känsloskrivande en annan gång...
Nåja jag gör ett försök iaf.
Ett tag har gått sedan jag och Fredrik flyttade in här i våran ur mysiga lägenhet i Sveriges bråkigaste (verkat så på sistonde iaf) stad, Borlänge. För varje dag som går vill jag bara stanna här längre, och gruvar mig inför den dagen då vi blir tvugna att flytta härifrån. Förhoppningsvis blir det av egen vilja då, men man vet aldrig var man står om en vecka,en månad eller ett år. Och just nu så känns det som om allt som händer bara gör oss mer oroliga. Fredriks vikariat på SSAB går ut den sista januari och det som tidigare känns som en klarhet har försvunnit långt ner i mörkret. Hoppet har för länge sedan övergivit mig och jag bara väntar på att det ska bli värre. Jag ska börja plugga snart och även om min inkomst blir bättre då så kommer det aldrig att räcka för oss båda. A-kassan som han hade blivit beviljad är nu tillbaka dragen då SKIT regeringen beslutat att man måste ha jobbat i minst 1år för att kunna få den.
Så i vårat liv här i Borlänge ser det inget ljust ut just nu...
Inte nog med det så har jag sedan måndag mått riktigt riktigt dåligt. Halsen har kännts som 1000 rakblad blandat med 1000 rivjärn, tappat rösten totalt och har en feber som inte verkar försvinna.
Som tur var hade jag Fredrik som kunde ringa till vårdcentralen åt (eftersom jag inte kunde prata) mig så jag förhoppningsvis kunde få något lindrande. Men NEJ vårdcentralen vill tydligen att man ska vara nära dödsbädden innan man får komma dit. Fick iaf ett akut nummer till sjukhuset att ringa om det blev värre och på tisdagskvällen hade jag så ont att det inte gick en minut utan att det kom tårar.
Så vid 17.30 fick jag en tid att träffa doktorn. Men förgäves...
Visade sig vara virus/infektion och då får man inget lindrande mer än sånt som man själv kan köpa. "Är bara att vänta tills det försvinner av sig själv".
Så nu är det bara att vänta då...
Det är sånna här gånger man verkligen vill ha mamma och pappa nära sig. Måste vara något som sitter i från det man var liten. Att så fort man mådde dåligt visste man att dom alltid fanns nära en. Men jag ska inte vara ledsen över det. Även om dom inte är här så har jag världens underbaraste sambo/pojkvän/fästman man någonsin skulle kunna ha. Han har ställt upp för mig så otroligt under den här tiden, och skulle en dag gå utan att veta att han fanns där för mig skulle jag bryta ihop totalt. Ingen gör mig så hel som han gör.
Han är värd guld, och såå mycket mer i mina ögon.
Finns inte ord nog att beskriva hur mycket jag älskar han. Även om jag ser att han tvivlar på det ibland så finns det ingen annan än han som skulle kunna få mig att må så bra som jag gör när han är med mig.
Nej nu orkar jag inte skriva mer. Efter bara 8h sömn på 3dyng så känner man att krafterna försvinner fortare än man tror. Får fortsätta mitt känsloskrivande en annan gång...
Kommentarer
Trackback