Sandra-Louise

Vaknade för en timma sen med världens smärta i bröstkorgen.
Så fort jag andas lite, eller på nåt sätt belastar det så gör det svin ont.
Ska och jobba snart egentligen,men får se hur det kommer gå om det fortsätter göra så här ont.
Får ta några smärtstillande och hoppas på lite bättre tider...

Det är skönt att det bara är 3jobb pass kvar innan jag förhoppningsvis slipper dalis för all framtid.
Så nu innan skolan börjar ska jag njuta av min ledighet, och det faktum att jag och Fredrik
för en gång skull får lite mer tid än vanligt tillsammans.
Det kommer nog göra oss båda lite gott.

Men nu har jag inte tid att sitta här å tjola.
Måste gå och göra mig redo för en dag på jobbet som kommer avslutas med middag i Rättvik
med Fredrik, hans mamma å pappa & mormor å morfar.

ciao bellaaa

Efter en dal så långt ner i djupet jag någonsin varit, så är mitt liv återigen på väg uppåt.
Eller ja...Det känns så för tillfället ialla fall.
Dessutom är det Fredriks sista dag på jobbet imorgon innan han semester börjar.
Och det har jag längtat efter ända sen detta helvete startade.

För att fira lite extra att hans 4v (nästan 5) semester startar ska jag laga tjälknöl och potatis gratäng till middag ^^
Hoppas det blir lyckat, eftersom det är första gången jag gör det.
Men inte nog med detta så åker vi i väg till Danmark nästa fredag med hans föräldrar, och
hoppas det kommer göra oss alla riktigt gott.
Bara 4jobb dagar återstår för mig innan jag får ta det lungt tills skolan återigen börjar.
Så nu blir det att ta igen sig ordentligt, och bygga upp krafterna igen...

Maria - Ledsen att jag inte svarat på din kommentar i tidigare inlägg. Allt har varit för jobbigt att prata om.
Men så fort jag får orken upp igen, ska vi pratas vid som aldrig förr :) Saknar dig gumman

Jaha det är väl dags att skriva något igen...

För att prata om det som hänt senaste tiden, så känns det som att
att livet äntligen håller på att bli "normalt" igen.
Självklart går det inte en dag utan att tankarna finns med mig varje sekund.
Men nu slipper jag ialla fall lägga mig gråtandes i sängen om kvällarna.
Jag vet inte om jag känner mig helt 100% säker eller om jag tror på allt som sägs,
men utan tillit kommer mitt liv ta slut fortare än jag hinner blinka.

Det kommer ta länge innan det är som förut (och förhoppningsvis blir det ännu bättre än förr),
men nu ser jag iaf ljuset i den mörka tunnel jag vistats i dom senaste veckorna.